Jag önskar att jag fick vara gravid för första gången... när jag blev glad för ett plus, när jag vågade hoppas och planera för barnet, och när vi tänkte på det som skulle komma.
Mitt andra plus var inte alls kul, jag hade börjat få småblödningar redan innan den beräknande mensdagen, och när jag sen fick ett plus på graviditetsstickan så var jag säker på att missfallet var nära förestående; men visst lite lättad och glad var jag... och tre veckor senare så började jag bli lite lugnare... vågade nästan glädjas lite, sen kom missfallet. Det tog sju månader att få det plusset, det kändes som en evighet.
Fyra månader senare så fick jag mitt tredje plus. Så eländig jag kände mig... jag var så säker på att mensen skulle komma att jag dagen innan hade varit ute på krogen: jag var alltså bakis när jag testade plus. sunkigt. jag kan ärligt säga att jag inte blev glad av att se det plusset, jag blev livrädd... vi bestämde jag och min man att vi skulle gardera oss: vi pratade inte alls om graviditeten, vi skulle låtsas som att den inte fanns... alltför att mildra besvikelsen över de två första missfallen. Men förträngningsförsöken gjorde inte fallet som kom 3-4 veckor senare mkt lättare.
Vem säger fjärde gången gillt?! det säger man ju inte, det finns ju inte ens som uttryck... och jag kommer inte bli en glad gravid kvinna som planerar, köper bebiskläder och funderar på namn. jag vågar inte hoppas, men jag vill det. jag vill kunna glädjas och njuta av att vara gravid. jag ska kämpa mig dit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh min underbara mandarin,jag lider med er verkligen. Fan ska allt vara så orättvist och så jävla jobbigt för.
Men det är bra att du agerar mot detta och tar tag i varenda lilla professor/specialist du kan hitta i vårt avlånga land. Ni kommer få vara lyckliga springa och köpa kläder och glädjas åt den kommande familjemedlemmen. Det är så nära för er nu. Det bara måste gå nu
Pussar o kramar
din Ned
åå gumman vad ledsen jag blir... :( kan inte påpeka tillräckligt många gånger hur orättvist livet kan vara... förstår verkligen din oro! jag vet ju bara hur jag själv vart så himla orolig å nervös i perioder, och då har jag bara plussat en gång, så jag kan verkligen förstå dig!!!
du KOMMER bli en lycklig mamma som kan köpa bebisgrejer! jag lovar! men det kommer nog ta lite längre tid för er att glädjas åt plusset om man jämför med de som inte har samma bakgrund. det kanske var en bra idé att försöka inte prata om det som ni gjorde sist? själv kommer jag inte våga handla grejer eller koppla av förrän om några veckor! :-o
men som ned säger, ni är så nära!!! ni har ju inga problem att plussa! å det är ett riktigt bra steg på vägen! =) å nu är ni ju så förberedda med å ringa alla samtal å få alla preparat så fort plusset dyker upp, så det kommer gå vägen gumman! vi lever på 2008 å allt är möjligt!! ni är långt ifrån ensamma om det här problemet kan jag lova!
plusset kommer komma till våren tror jag! sen hoppas jag av hela mitt hjärta att allt kommer gå bra. ni är nog de sista i världen som "förtjänar" ytterligare ett mf!
pussar å kramar från gumsan
vill ge dig en massa kramar gumman!
Det bara måste bli eran tur snart att få gå hela vägen!!! Jag vill så gärna att ni ska få bli lyckliga nu! Mina tankar finns alltid hos dig!
PUSS
Läser er blogg och känner så väl igen mig i allt ni skriver! Din historia stämmer precis in på mig, t o m blödningarna innan mf nr 2. Enda skillnaden är att jag nu väntar och hoppas på det tredje plusset, nu är det 6 månader sedan mf nr 2, och två år sedan vi slängde p-pillren. Längtar ihjäl mig efter plusset samtidigt som jag vet att jag kommer bli ett vrak den dagen. Men orkar inte med den här väntan, förväntan, letandet efter graviditetstecken och försök att slappna av längre!
Jag hoppas på en underbar vår med lyckade graviditeter för er! (och för mig med, egoistiskt nog...)
Im, tack för dina snälla ord... jag vet precis hur du menar - att längta men samtidigt vara livrädd för det där plusset! hoppas på dig också - och håller tummarna! /mandarin
Skicka en kommentar