(Ned) Gubbarnas värld!

Åhåå, jag har samtal med bossarna imorgon och jag önskar bara att jag kunde få lite mer stake när det kommer till auktoriteter. Men jag blir pinsam och blyg och vågar inte stå på mig och min kompetens. Suck varför kunde jag ha blivit man istället, då hade jag inte ens behövt övertala gubbstruttarna jag hade bara visat att det jag hade mellan benen var samma som de har.

Alla bebistankar far ju runt i huvudet och man blir som förlamad till att åta sig nåt annat än surfa på olika sidor om äl-flytningar och andra symptom. Det är hemskt men så ser mitt liv ut idag. Vill kunna fortsätta leva som vanligt och bara vara, hur gör man?
Tänk om vi blir det paret som får kämpa minst 3 år till, hur orkar man det? Hur mycket mer förlamad kan man bli?

Denna väg mot en bebis är och kommer inte bli lättare, det känner jag på mig.
Jag undrar bara hur min kille ska ventilera och visa sina känslor, jag har forum och nu bloggen, vad har han? Varför ska killar vara så stängda och komplicerade för?

När min brorsa och hans tjej bråkade öppet framför mina föräldrar en kväll, så sa min mamma till honom, efter att hon gått ut, att du inte ska bråka och behandla henne såhär. Hon kan gå och prata med sina kompisar, kollegor och gråta, och sen kommer hon komma över detta, men du du kommer bara suga in detta och må ännu uslare än du gjorde innan. Först tänkte jag vad fan säger morsan? Men hon har ju faktiskt rätt i en del hon sa. Kvinnor har lättare och komma över saker och kan gråta ut och skvallra för alla sina kompisar, medan killen som just vart sårad inte kan öppna sig för sina kompisar eller bearbeta det han just vart med om.

Jag är rädd att R behöver prata av sig big time nu. Han blir sådär disträ och otålig, han måste prata med någon men med vem? Finns ingen i hans bekantkrets som ens kan sätta sig in i hans öde. Nätet klarar han inte av, han har svårt att öppna sig som jag gör med hjälp av tangentbordet. Jag önskar bara att han kommer på någon att anförtro sig till, tycker inte om att se honom lida så.
Jag lider både psykiskt och fysiskt vid menstider och han lider enbart psykiskt, för han kan aldrig veta vad som händer och hur det känns inne i min kropp. Men han ser och hoppas varje gång att det ska ta sig och när mensen visar sig går han in i någon sorts dvala och är onåbar ett par dagar. Jag vill bara att vi ska vara lyckliga nu!
Men jag hoppas att han kan lära känna någon annan snubbe vars tjej går igenom ivf, jag tror det skulle ge honom mycket. Vi får väl se vem man träffar i väntrummet på kliniken ;)